I förrgår träffade jag Melinda (http://dayviews.com/MelliPirelli/) och hennes två (underbart söta) sheltiesar, Emil och Nova. Vi hade bestämt att hon skulle komma ut till mig och gå en promenad med mig och mitt lilla gäng.
Eftersom att det är ganska lerigt och smutsigt hos oss just nu, när solens varma strålar smälter snön som blir till glashal is, men också till blöt lera, är golfbanornas vägar väldigt bra att gå på just nu. Dessutom är det en väldigt bra  och fin promenadväg som tar runt en- och en halv till två timmar att gå.

Så, på torsdag runt elva hämtade vi henne på stationen och körde direkt dit vi skulle gå. Där släppte mamma av oss och åkte hem för att gå med de fyra som jag inte tagit med mig.
Hundarna fungerade jättebra ihop; jag hade med mig mina (Minnie, Saga, Luna och Vanilla), och som vanligt var det inga som helst problem.
Vi gick och småpratade, och kom in på ämnet jakt. Vi sa båda att våra hundar i princip aldrig jagade - man kunde nästan säga att de aldrig jagade.
Jag berättade att Minnie och Vanilla kan jaga någon enstaka gång (det händer jättesällan!), men att båda två går att bryta väldigt enkelt och ropa tillbaka.

Några minuter senare skule våra ord sättas på prov - vägen kantades av skogsdungar på bägge sidorna. Det är några få träd, någon vissen buske och massor av torkat, brunt gräs. Alla hundarna vill springa i det prasslande gräset och leta efter intressanta dofter.
De har precis sprungit ut i gräset när en hare flyger upp och far iväg - den kan inte ha varit längre bort än en meter ifrån Emil och Minnie. Föga förvånande sätter de av efter den snabbfotade haren - det är svårt att låta bli när "bytet" är så nära! Våra små hundar är dock inte särskilt långsamma och ligger ganska tätt efter haren, som i flygande fart försvinner in i skogen med sina två svansar tätt efter.
Pltsligt flyger en till hare upp och springer åt motsatta riktningen. De andra hundarna ser förvånade ut, men stannar kvar.

Bara några sekunder efter att den andra haren dykt upp och försvunnit bestämmer sig Saga och Nova för att göra sina kompisar sällskap. Även om det är en längre text gick allt det här på ungefär en minut. Innan varken jag eller Melinda har hunnit reagera så ser vi en fluffig boll och en liten röd overall som far iväg. Suck!

Som tur var stannade Luna kvar, och när vi ropade efter våra springande hundar fick vi faktiskt både Nova och Saga att stanna halvvägs. De såg tvekande åt vårt håll, och sedan åt det hållet där kompisarna försvunnit in i skogen. Tyvärr så var lockelsen alldeles för stor för våra två svikare (olydiga byrackor), och de sprang ytterligare en bit innan de stannade.
Jag, Melinda och Luna började ropandes gå mot hundarna, över golfbanan. Tillslut kom Nova, och den annars så väldigt lydiga Saga stannade några meter ifrån oss, spanandes efter Minnie, som tillslut kom (och sprang över en liten "sjö" med tunn is. Jag höll på att få en hjärtattack!).
Slutligen kom även Emil, och vi kunde fortsätta vår promenad utan några fler oväntade överraskningar.

Även om jag vet att hundarna ibland gör oväntade saker så blir jag alltid lika förvånad när de bara ignorerar mig - vilket inte händer särskilt ofta, eftersom att de alltid kommer när man ropar och det oftast går att bryta en jakt.
Minnie och Emil var iallafall jättenöjda med sig själva..! ^^